bambiilovesyou

Igårkväll fick jag sms av min svägerska Linda, att datum för pappas urnsättning har fastställts.
Det har tagit lite tid, för att det var kö på att kremeras. Det låter nästan lite komiskt att liken fått köa för att få brännas... fast egentligen är det väl ganska tragiskt!

Onsdagen den 15 September är det dags att ta ett allra sista farväl av pappa.
Då ska hans aska ner i marken vid hans fina gravplats.
Jag ska ordna ett kort på honom som ska stå vid graven. 
Det känns rätt tungt att behöva slita upp alla känslorna igen...
Men det kanske är bra!? 
Jag har funderat lite de senaste dagarna, och jag vet helt ärligt inte själv hur jag mår..
Dagarna rullar på i vanlig takt, och det är juh inte så konstigt. Som jag skrev tidigare så stannar juh inte tiden upp bara för att man själv mår dåligt. Även om man ibland önskar att det vore så...
Men i söndags hände nånting läskigt - jag var och tränade för första gången efter sommaren och då även efter pappas bortgång & begravning.
Jag trampade på som vanligt på spinnigcykeln, men plötsligt så kände jag att allt inte var som det skulle.
Jag tyckte inte att träningen kändes lika rolig som den brukar. 
Jag blev arg och frustrerad, först för att jag kände att jag inte orkade med samma tempo som förut, sen blev jag förbannad på instruktören för jag tyckte hon satte orimliga krav, men jag sa såklart ingenting till henne. 
Men ilskan fortsatte att växa, och tillslut var jag nära på att ge upp och jag kände hur nära jag var på att brista ut i hejdlös gråt. Jag satt på min cykel och snyftade för mej själv, och fick nästan panik, för att ångesten över alla känslor som kom så plötsligt bara växte. Jag fick inte ur pappa ur skallen.

Saknad, besvikelse, ilska, förvirring,.. jag vet inte allt vad jag kände. 
Men det tog musten ur mej!
Jag blev jätterädd. Jag har aldrig känt ångest förut.
Men det krypandet i kroppen jag kände då var hemskt! Det var som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen!
Efter det avslutade passet, orkade inte ens sätta mej på cykeln hem. 
Jag ledde den istället och tog en skön promenad, för att försöka reda ut i skallen vad som just hänt med mej.

Efter ett par dagars funderingar, så vet jag fortfarande inte.
Jag är rädd för att jag tryckt undan alla känslor och gömt dem nånstans, där ingen kan se. 
Jag tycker, och har gjort de hela tiden, att jag är ganska bra på att släppa ut och visa mina känslor.
Men nu tvekar jag! Jag har aldrig varit med om något sånt här förut.
Hur ska man reagera egentligen!? Bör man prata med någon om sånt här? Trots att man inte alltid märker det själv? Eller mår jag bra? Vem ska veta det om inte jag själv ens vet!? 
Något jag funderat på en del, är varför "chocken" aldrig kommer?
Visst, en chock kom juh såklart vid dödsbudet.
Men den har aldrig känts tillräcklig för mej... jag tror inte att jag riktigt, trots begravningen & mötet med pappa på bårhuset, inte riktigt har fattat att han faktiskt är Död!
Jag går fortfarande och väntar på en dag när det verkligen ska gå upp för mej att ha inte finns mer.. aldrig mer!

Jag kan komma på mej själv med att tänka på honom som om det fanns en framtid - ett hopp!
Hoppet som alltid har funnits där.. "jag måste hälsa på pappa", "jag får inte glömma att ta med albumen till pappa, han kommer bli glad att se alla minnen".
När man inser då att den chansen aldrig mer kommer att komma.. så hugger det till i hjärtat!

Jag vet inte hur man hanterar sin pappas död vid 23-års ålder!?

Det finns några tillfällen och tankar som berör mej djupare än något annat...

*När han brukade kalla mej för "Sessen"
*Hans ljusa klarblåa ögon, som kisar när han skrattade sitt hesa skratt
* När jag inser att han aldrig får chansen att träffa sina barnbarn.. sin prinsessas egna barn
* Att han aldrig fick äran att lämna över mej som brud på mitt bröllop
- vad alla andra än tänker och tycker om min pappa, så var det min dröm -  att göra honom stolt en sista gång.¨



Äh nu orkar jag inte fundera på det här mer idag.. det tar kål på mej!
Nu ska jag dra iväg till stan och dra lite på mungiporna igen..
Line-dancen börjar idag! :) Ska bli galet kul!
Det hade pappa gillat tror jag! :)

Snart är det onsdag! :)
Då börjar Line-dancen på riktigt!! Det kommer bli sjukt kul.. och det känns faktiskt skönt att göra det här ensam!
Lite ensamtid för något jag verkligen brinner för! Inga krav på att vara social om man inte vill.. så skönt att bara gå dit och ha kul med sig själv, och dessutom få träningen på köpet!
För tro´t eller ej.. men svettigt blir det! =)


Kankske jag kan se ut sådär om ett år? Haha! 
Det vore nått, eller hur mamma?! :)


Men veckan fram tills onsdag är lång! Idag ska jag till mamma en sväng. Och sen imorgon ska jag på öppet hus i stan för att eventuellt plugga till barnskötare på komvux. :)
Det vore kanske nått? :) Ska försöka få med mej mamma in. Mys å strosa lite i affärerna i stan där man inte är så ofta.

Torsdag och fredag består av planeringsdagar på jobbet...
Idag har varit en otroligt givande och inspirerande dag :)
Vi har kommit långt i planeringen inför kommande termin och jag känner att entusiasmen och förväntningarna är höga! det ska bli otroligt kul att sätta igång och få lära känna en helt ny grupp, som söker nya utmaningar!
Jag känner att jag vill träna upp min pedagogiska sida ännu mer. Speciellt min fantasi och min kreativitet.
De känenr jag, just nu, är mina svagheter, som jag hoppas att Cattis ska komplettera hos mej resten av året. :)

Nu är det strax dags för middag hos bossen ute på Resarö..
Alla har gjort sig så fina, och det bjuds på rödvin för oss som inte kör. ;)
Inte så tokigt!!

Skriver mer ikväll!

Pussen

Åhh... Elina var just här, på jobbet, och hälsade på med lilla söta, underbara, gosiga lilla Noel!! <3
Underbara barn!!
Det rycker i äggstockarna på mej när jag ser honom! :)
En liten väldoftande (oftast iaf =P) bäbis att skämma bort med all kärlek i världen!!


Jag har paxat platsen som förste barnvakt åt den lille gosisen! Haha :)

Time to work.. mornarna är riktigt jobbiga!! Imorse kändes de ungefär som "fredags-tröttheten" när jag vaknade.. Ni vet när man typ kryper ur sängen, och in till duschen och bara önskar att dagen ska ta slut, så man får va ledig. Men icke!! Näe, till min stora fasa stog det "tisdag" på telefonen.. Usch!
Men mysigt väder iaf idag. Lite höst och ruskväder :)

Väntar fortfarande på ett mail ifrån personen som kommenterade mitt inlägg som jag sen tog bort... Hmm..

Ha en bra dag alla! :)

.... eller inte alls Woho!! Trött som ett jäkla as, kom jag hem sent igårkväll. Efter en lång promenad i Stockholm och sen lirat lite biljard. =) De va skoj att komma ut å göra nånting igen. Känns som de var alldeles för länge sen. :O Men faan va trött jag är idag... vet inte om det är för att jag vet att de blir full rulle, med nästan alla barn på plats från och med idag. Eller om de är för att jag sovit för lite.. Men jag längtar tills man får "stämpla ut" och gå hem och lägga sig en stund.
Putte har fått för sig att vi ska gå på visningen på ett hus, som han tycker har ett billigt pris.
Utgångspriset är 2,1 miljoner. Hur kan man tycka de är billigt? Herregud!
Jag trivs bra där jag bor nu. Satsar hellre på körkort, innan hus! Men vi får se... titta kan man juh alltid göra. :)

Näe, dags att jobba!!

Så... ett inlägg mindre än tidigare... om ni undrar varför, så var det för att någon smart jävel var inne och kommenterade så smidigt...utan att ange vem han/hon är!?
De får gärna framkomma vid tillfälle, för jag antar att du läser även det här!!
För vissa kanske inlägget var uppenbart, för andra inte. Det beror på hur väl man känner mej.. eller läser mej!
Men jag orkar inte ha massa tjaffs om det. Så jag la ner istället.
Men jag vill ändå säga att jag faktiskt gör så jävla gott jag kan! För att göra det bästa för alla.


Jag har iaf haft två underbara dagar tillsammans med mamma!!
Det behövdes mitt i allt kaos som råder i livet just nu!!
Det började egentligen, som vanligt, med att vi skulle fira min namnsdag (Susanne) igår, med en middag ute.
Det slutade med att vi var 800 kr fattigare. Dock inte på mat, utan på kläder. =D
Äta hann vi nätt och jämt. mellan butikerna.
Men vi hann inte riktigt med allt vi ville titta på.. så vi var tvugna att åka tillbaka idag, efter mitt jobb.
Å kika i resten av butikerna. Haha!!
Jag verkligen älskar min mamma!
Åh det säger jag inte för att hon shoppar med/åt mej.
Det kommer från hjärtat. För att vi alltid har så kul.
Inga bråk, inga sura miner. Vi tänker likadant, lyckas med samma galna saker, och ser lika dåligt!!
Vi är ett riktigt radar-par! =P

Idag var vi klara "redan" kl 6. Då ville jag inte riktigt lämna mamma. Så tråkigt att bara sitta och åka hem.. för att ändå sitta ensam hemma hela kvällen. Så jag åkte med mamma hem.
Nu ska vi fira gårdagens namnsdag, med lite tårta på balkongen! :)
Livet känns plötsligt mycket lättare!







     

Så var den "äntligen" här.. första dagen på jobbet efter semestern... inget ont mot mitt underbara arbete såklart..
men fasiken.. semester var inte helt tokigt alltså! =P Inte behöva rätta sig efter några tider, inte vakna till någon irriterande väckarklocka, inte behöva irritera sig på sena bussar och tåg.. för vem fan har bråttom på semestern?!

Men nu är det dags att ta tag i verkligheten igen!
Men det är väldigt kul att träffa alla igen! Alla kollegor, och för att inte tala om alla barn! <3
De har jag faktiskt saknat mest av allt!
Idag är inte bara första dagen på jobbet, det är första dagen tillsammans med min nya grupp.
Min egna (tillsammans med Cattis och Marie förstås) barngrupp! :)
Det blir spännande att lära känna nya barn och individer..
trots att saknaden av den gamla "vanliga" barngruppen är stor!
Men jag hoppas att skolbarnen kommer att springa förbi här och kramas och vinka till oss.


Så är det väl även dags att försöka komma igång med träningen igen.
Har latat mej i över 2 veckor nu. Men nu är de närmsta 2 veckor uppbokade med pass! :)
Det ska bli skönt att få lite rutin på saker och ting igen..

Jahapp.. rasten är slut... tillbaka till livet!