bambiilovesyou

Igårkväll fick jag sms av min svägerska Linda, att datum för pappas urnsättning har fastställts.
Det har tagit lite tid, för att det var kö på att kremeras. Det låter nästan lite komiskt att liken fått köa för att få brännas... fast egentligen är det väl ganska tragiskt!

Onsdagen den 15 September är det dags att ta ett allra sista farväl av pappa.
Då ska hans aska ner i marken vid hans fina gravplats.
Jag ska ordna ett kort på honom som ska stå vid graven. 
Det känns rätt tungt att behöva slita upp alla känslorna igen...
Men det kanske är bra!? 
Jag har funderat lite de senaste dagarna, och jag vet helt ärligt inte själv hur jag mår..
Dagarna rullar på i vanlig takt, och det är juh inte så konstigt. Som jag skrev tidigare så stannar juh inte tiden upp bara för att man själv mår dåligt. Även om man ibland önskar att det vore så...
Men i söndags hände nånting läskigt - jag var och tränade för första gången efter sommaren och då även efter pappas bortgång & begravning.
Jag trampade på som vanligt på spinnigcykeln, men plötsligt så kände jag att allt inte var som det skulle.
Jag tyckte inte att träningen kändes lika rolig som den brukar. 
Jag blev arg och frustrerad, först för att jag kände att jag inte orkade med samma tempo som förut, sen blev jag förbannad på instruktören för jag tyckte hon satte orimliga krav, men jag sa såklart ingenting till henne. 
Men ilskan fortsatte att växa, och tillslut var jag nära på att ge upp och jag kände hur nära jag var på att brista ut i hejdlös gråt. Jag satt på min cykel och snyftade för mej själv, och fick nästan panik, för att ångesten över alla känslor som kom så plötsligt bara växte. Jag fick inte ur pappa ur skallen.

Saknad, besvikelse, ilska, förvirring,.. jag vet inte allt vad jag kände. 
Men det tog musten ur mej!
Jag blev jätterädd. Jag har aldrig känt ångest förut.
Men det krypandet i kroppen jag kände då var hemskt! Det var som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen!
Efter det avslutade passet, orkade inte ens sätta mej på cykeln hem. 
Jag ledde den istället och tog en skön promenad, för att försöka reda ut i skallen vad som just hänt med mej.

Efter ett par dagars funderingar, så vet jag fortfarande inte.
Jag är rädd för att jag tryckt undan alla känslor och gömt dem nånstans, där ingen kan se. 
Jag tycker, och har gjort de hela tiden, att jag är ganska bra på att släppa ut och visa mina känslor.
Men nu tvekar jag! Jag har aldrig varit med om något sånt här förut.
Hur ska man reagera egentligen!? Bör man prata med någon om sånt här? Trots att man inte alltid märker det själv? Eller mår jag bra? Vem ska veta det om inte jag själv ens vet!? 
Något jag funderat på en del, är varför "chocken" aldrig kommer?
Visst, en chock kom juh såklart vid dödsbudet.
Men den har aldrig känts tillräcklig för mej... jag tror inte att jag riktigt, trots begravningen & mötet med pappa på bårhuset, inte riktigt har fattat att han faktiskt är Död!
Jag går fortfarande och väntar på en dag när det verkligen ska gå upp för mej att ha inte finns mer.. aldrig mer!

Jag kan komma på mej själv med att tänka på honom som om det fanns en framtid - ett hopp!
Hoppet som alltid har funnits där.. "jag måste hälsa på pappa", "jag får inte glömma att ta med albumen till pappa, han kommer bli glad att se alla minnen".
När man inser då att den chansen aldrig mer kommer att komma.. så hugger det till i hjärtat!

Jag vet inte hur man hanterar sin pappas död vid 23-års ålder!?

Det finns några tillfällen och tankar som berör mej djupare än något annat...

*När han brukade kalla mej för "Sessen"
*Hans ljusa klarblåa ögon, som kisar när han skrattade sitt hesa skratt
* När jag inser att han aldrig får chansen att träffa sina barnbarn.. sin prinsessas egna barn
* Att han aldrig fick äran att lämna över mej som brud på mitt bröllop
- vad alla andra än tänker och tycker om min pappa, så var det min dröm -  att göra honom stolt en sista gång.¨



Äh nu orkar jag inte fundera på det här mer idag.. det tar kål på mej!
Nu ska jag dra iväg till stan och dra lite på mungiporna igen..
Line-dancen börjar idag! :) Ska bli galet kul!
Det hade pappa gillat tror jag! :)