bambiilovesyou

Åh, jag är så himla nöjd med den här helgen!
Den kunde verkligen inte ha blivit bättre!!



I fredag var jag hemma och tog de lugnt och städade
Lugnt och skönt och somnade hyffsat tidigt inför det fullspäckade schemat på lördagen

Lördagen startade med träning, hårfärgning och solning.
Kände mej jättestressad med allt som skulle hinnas med.
Vid 12 tiden kom Denice och vi tog en härlig promenad upp till centrum för att handla.
När vi kom hem igen, fixade vi lunch och jag dammsög.
Så plötsligt insåg jag att allt var klart. och klockan var bara 3.
Vi hade 4 timmar på oss innan tjejerna skulle börja dyka upp..
så vi satte på en film och kröp ner i soffan för att kunna ta oss en liten välförtjänt powernap.
Men de gick inte, för filmen vi såg var "Allt för min syster", ingen av oss hade sett den tidigare
och det var verkligen det  finaste, men samtidigt sorgligaste jag sett på länge.
Den var helt underbar och man fick insikt i hur viktigt det är att inte ta varken varandra eller livet för givet!
Det blev alltså ingen vila till filmen,
 så vi gjorde ett nytt försök inne i sängen, eftersom vi fortfarabde hade väldigt gott om tid.
Men två pladderkvarnar som vi är, så gick de inte..
det var bara tyst 2 sekunder åt gången innan någon av oss kom på något att säga.
Haha... :) men det är väl därför jag älskar henne så mycket
vi är så lika så vi förstår varandra fullt ut! <3

Sen kl 19.00 så var det dags för det efterlängtade partyt som jag längtat efter så länge!
Tjejerna började droppa in och tillslut satt vi alla och väntade förväntansfullt på att säljaren Alex skulle dyka upp..
och de gjorde han.. snygg kille, eller charmig iaf, med glimten i ögat.
de gillar vi!

Låter bilderna prata för sig själva från partyt;

 

 

 





Tack tjejer för att ni kom
och tack Alex för att du ställde upp!
det blev en superlyclad kväll!

orkar inte skriva mer nu...
ögonen går snart i kos på mej!
vi hörs
pussen

Japp! Så är det!!
Och jag är så jävla stolt!!
Sen i söndags har jag inte ätit några godsaker alls, inget småätande och inget bröd.
(jaa, ni sluta skratta nu!!)
 Jag vet att det bara är 4 dar, men när man ätit socker eller sötsaker i stort sett varje dag en tid så skapas ett begär som sätter sig stenhårt, framför allt i psyket.

Jag har haft en sån jävla downperiod den senaste månaden,
som har inneburit att jag har tröstätit i stort sett hela tiden...
Jag har ätit, ätit och ätit.
Dålig mat till middag, alldeles för mycket mellis och småätande av massa snask på kvällarna
Och som om inte det vore nog så har träningen som jag hade fått en så fin rutin på, fått sig en ordentlig känga.
Men så i måndags kände jag att energin och viljan kom tillbaka till mej
som ett brev på posten.
Det känns skönt!
Träningen är jag inte helt igång med än. Har bara kört ett pass och nästa är inbokat först på lördag.
Men då jävlar.. då ere stenhårt som gäller!
Kosten har jag däremot kört stenhårt på den här veckan.

Godis, chips, läsk, bullar, kakor, mackor till mellis osv osv..
ALLT SÅNT ÄR FÖRBMJUDET PÅ VARDAGAR!
Och jag lyckas faktiskr riktigt bra!
Senast för en stund sen satt Putte med en delicatoboll (som jag aaavgudar)
och en påse ostbågar framför mej.
Men jag rörde dem inte.
Vet ni varför?
För att jag KAN!!! Jag kan så jävla mycket när jag vill.
Och nu vill jag gå ner ett par kilon.
Jag känner att det går uppåt hela tiden.. och jag känner mej säckigare för varje dag!
Så vill jag inte ha det.. jag kommer aldrig att bli någon smal tjej, de strävar jag inte heller efter.
men jag vill träna mej till en kropp som orkar mer, och som känns sund och lagom.

Lite av den här viljan är också en "press" från min gynekolog Stefan Hammarböck som
faktiskt varnade mej för att gå upp för mycket i vikt.
Då detta kan leda till att mina problem kring mensen och hormonerna trappas upp ännu mer genom att mensen upphör helt. Och personer med PCO har lätt för att gå upp i vikt, men svårare att gå ner.
Det tackar vi för! =/
På symtom stog det till och med att man känner ett enormt sötsug, speciellt efter kolhydrater.
Så nu måste de ändras lite på mina dåliga vanor..

Men jag måste ge mej själv en stor applåd,
för de här första dagarna utan de där dagliga sockret, har varit skittuffa och jäkligt påfrestande.
Men snart är de värsta suget över,, och då kommer de gå av bara farten...


Speciellt som jag just nu har något helt annat i tankarna!
Iaf tills på lördag!

Då är det nämligen äntligen dags för mitt

En säljare från SceaVillage kommer hit, med produkter ur deras sortiment
(produkterna består alltså av sexleksaker)
så vi är 8 tjejer som ska sitta här hemma och känna, klämma, lukta, smaka och bara ha såå roligt,
innan det är dags för utgång och ännu mer party på ett dansgolv nånstans!! :D






Nu är de nattinatti!
Pyss å kram!!

I början av ett förhållande, ni vet när allt är rosenrött och inlindat i sockervadd,
är det nästan omöjligt att tänka sig att man någonsin skulle kunna bli förbannad på mannen i fråga.
Allt han säger och allt han gör är perfekt!
Visst, han har sina små brister, men de hamnar under kategorin "gulliga små egenheter".
De där små sakerna som faktiskt gör honom till den han är
och det är ju just därför vi älskar honom så mycket.

Men grejen är den att det är precis alla de där små gulliga egenheterna
 som kommer att driva en till vansinne, senare in i förhållandet.
Just de där orsakerna som gjorde att vi föll för honom,
kan också komma att bli hans fall.

Den första tiden är han t.ex. så söt när han snarkar.
Det vi hör är ett bedårande snusande, och hans högljudda nattläten är så ljuv musik
 i våra öron att vi till och med kryper lite närmre honom.
Efter ett par veckor ligger man vaken och funderar seriöst på att kväva honom till döds med huvudkudden.
Det börjar med snälla puffar och slutar med regelrätta smalbenssparkar och armbågsattacker.
Man vill mer eller mindre slita ut hans polyper och trycka ner dom i halsen på honom.
Andas med näsan, gubbjävel!!

Han är kanske lite småklumpig och tappar saker för jämnan -
Charmig egenskap eller orsak till att tvinga honom att äta sittandes i badkaret
och spola av honom med högtryckstvätt efteråt?
Vet han kanske inte riktigt hur man använder tvättmaskinen och krymper och missfärgar dina kläder? -
Det väcker kanhända modersinstinker till en början,
 men får en efter ett tag att vilja slänga ner honom
i maskinen och köra på 90 grader och dubbla centrifugeringar.
Helst med ett miljöovänligt blekmedel!

I förhållandets första förälskelsefas är det svårt att i ens vildaste fantasi
 föreställa sig att toalettringens position kan leda till gräl och tandgnissel.
Det är ju sånt som trista gamla par bråkar om.
 Inte skulle väl vi bli osams om sådana petitesser.
Jag säger bara "think again"!!
Vi ska alla den vägen vandra.
För män och kvinnor har väldigt olika smärtgränser.
Män kan kliva över hinkvis med skräp,
smutstvätt och dammråttor stora som Paris Hiltoms såkallade hundar.
"Jag fixar det sen" betyder för en kvinna att jag gör det om ett par minuter...
medan det för en man kan betyda någon gång inom de nätmsta veckorna.

Fast det är väl det som är äkta kärlek?
Att stå ut med alla små egenheter, att älska någon trots deras brister.

Så ett hett tips till alla män därute;

Ta fram dammsugaren, kör en vända i tvättstugan eller plocka upp allt ert bråte.
Det är faktiskt bättre än blommor, som förspel räknat.
Men...
Säg för Guds skull inte att ni "hjälpt till i hemmet"
för då är ni tillbaka på ruta ett och lär få sitta på avbytarbänken ett bra tag framöver!





Godnatt! :)

Skrev igår om ångesten över hur jag skulle göra igårkväll!!
Det slutade med att jag var kvar hemma.. tog en långprommis med vovven och sen kröp jag ner i soffan,
satte på "tomten är far till alla barnen" och tog mej en kopp te.
Somnade såklart på soffan efter typ halva filmen.. runt 12 tiden.
kl 04.03 bankar det på altandörren... quila skäller som en galning och jag blev helt paralyserad!
Jag låg på soffan och vågade inte röra mej...
Putte kom utstormandes från sovrummet och då kändes de lite lugnare.
Det var bara Lasse på fyllan, som hade sett att tv:n stog på och trott att vi var vakna.
haha, men sjukt läskigt ändå.. hade juh kunnat varit vilken idiot som helst. =P
sen sov jag oroligt hela natten.. vaknade till och från, och sista gången jag vaknade, kl 11 imorse, hade jag sjuk huvudvärk och mådde illa.
Kändes precis som om jag vore bakis, men de hade ju varit konstigt utan alkohol.
hehe

Nu är jag precis hemkommen från Sollentuna centrum, där jag shoppat lite och varit på synundersökning för att skaffa mej nya glasögon.
Jag går alltid till



De har riktigt bra utbud på bågar, och riktigt schyssta priser.
Idag beställde jag två olika bågar, till priset av ett par, som ligger på 995 spänn.
Och när man beställde glasögon så får man dessutom synundersökningen för 1 krona istället för 300.
Så om en vecka har jag två par nya glajjor... som optikern rådde mej att verkligen använda på heltid nu. haha
han höll väl på att trilla av stolen när han gjorde syntest på mej, och när jag sa att jag inte använder mmina glasögon. Men jag ska verkligen försöka att bli bättre på det nu! :)

Nu blire en prommis me Quila, sen mmiddag hos Jenny å Lasse <3
Mysmys!

Jag hade sett så sjukt mycket fram emot den här dagen. Det var längesen jag, Joss och Aline sågs hemma hos någon, och tog en helkväll tillsammans.
Flera gånger har det varit på tal, men alltid har de kommit något i vägen.. fram tills nu! Äntligen!!
 Vi ska dricka lite vin, kolla Idol och bara vara. Prata härliga minnen och kanske kika på gamla bilder.
Det är första gången Joss är hemma hos mej... helt sjukt. Ett år har vi bott där nu..
Men det kommer bli hur bra som helst..

Förutom en sak... att det kostade mej en vän.
Jag förstår inte vad som hände... vad allt det här kom ifrån. 
Jag har aldrig dömt dej, aldrig tyckt att du inte passat in med oss, alltid räknat med dej. 
Att du tycker att det här har undgått dej, är jag ledsen för.
Men de är inte så att vi "bjudit" in folk, och de sa jag till dej.
All din ilska och besvikelse måste bero på något annat..
jag vet inte om du nånsin kommer läsa min blogg igen, men om du gör de, så vill jag inte ha några elaka kommentarer eller synpunkter på det här inlägget, sålänge det inte är något som gynnar vår vänskap.
För det här är MIN version av allt som hände och hur JAG känner mej idag.

Jag har aldrig sagt nått skitsnack till dej. Visst, vi har haft sämre kontakt den senaste tiden...
vi har ringt om varandra och prioriterat olika saker.
Du har mått dåligt, jag har mått dåligt. Och vi har hanterat det på helt olika sätt.
Det kan du inte dömma mej för. 
Men att det för dej är värt att kasta bort hela vår vänskap och be mej att aldrig mer höra av mej,
 det övergår mitt förstånd, och det gör förbannat ont.
Jag har förlorat en ängel.. så känns det.
Du sitter väl och tänker nu att "de kunde du tänkt på tidigare" eller tycker att jag smörar.
Det skiter jag i... vi har båda gjort fel, men att det skulle sluta såhär, har inte en endaste gång funnits i min vildaste fantasi. Jag har aldrig trott att jag skulle förlora en vän på det här sättet...

Det är sorgligt, mycket sorgligt.. men jag kan inte, och tänker inte försöka tvinga dej att vara min vän.
Det borde vara en självklarhet.. och jag hoppas att vi hittar tillbaka till det någongång.
Men sålänge får du vara ifred. Och vi får försöka hitta oss själva på varsitt håll...

... onsdagkväll, jag sitter på soffan och slappar en stund. Har städat i 2 timmar typ. Kom på att det är "sista chansen" innan Joss o Aline kommer över på tjejkvälls-mys på fredag. Visst, de är inte så att de måste vara skinande rent för att de kommer, men man vill juh inte att det ska se hur ut hur som helst heller...
fan längesen jag städade nu.. så de känns skönt att ha det gjort.. bara dammsugningen kvar!




De senaste veckorna har jag varit rätt nere, som många säkert märkt...
Det började med att jag slutade känna mej hemma. Jag trivdes inte, och fyllde dagarna med allt jag kunde som fick mej att må bättre än vad jag gjorde här hemma. De var en riktitgt jobbig och en väldigt annorlunda känsla för mej, som i vanliga fall är väldigt hemkär.
När det här hade pågått i två veckor började jag fundera väldigt mycket på mitt förhållande och hela min livssituation. Jag fick en panikkänsla i kroppen av att jag aldrig känner mej riktigt nöjd.
Nånting saknas hela tiden och jag vill prova nya saker, nya vägar..
En känsla av misslyckande att inte kunna stanna i det jag gör, och avsluta det, utan bara skjuta allt åt sidan och rusa vidare i livet. Rädd för att missa något.. rädd för att ödet ska glömma bort mej på vägen.

Samtidigt som allt det här pågick bestämde jag mej ändå för att ta tag i min oro, som jag haft i flera år.
En oro över att inte kunna bli gravid.
En känsla som har växt i mej, med mej...
Jag blev rekommenderad av en granne att gå till dr Stefan Hammarbäck, i Sigtuna. Han är gynspeciallist och numera min andra Gud (kanske låter konstigt men det är för att han var så rak och ärlig, och framförallt för att han gav mej ett besked). Vi pratade mycket, och jag förklarade min oro och mina tankar.
(berättade främst om mina 3 besök till akuten med buksmärtor, för ca 2 år sen, som jag aldrig fick något svar på vad de berodde på)
20 minuter, en gynkontroll och ett ultraljud senare, konstaterades det att jag har sjukdomen "PCO".
En sjukdom som innebär att jag inte (eller iaf ytterst sällan) har någon egen ägglossning, och därmed alltså har en extremt liten chans att bli gravid utan medicinsk hjälp.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om den här sjukdomen, så när han berättade om den så tror jag fan att mitt hjärta slutade slå för en stund.
Nånting inom mej dog..
Jag hade känt det på mej, men det är juh precis som ordspråket säger;
            

Jag ville verkligen så gärna ha fel...!
Men inte den här gången..
Jag ringde till mamma och grät och grät...
Nu, 2 veckor senare, gråter jag kanske inte längre.
Men det finns med mej hela tiden, hela dagarna, i tankarna och på något sätt alltid i bakhuvudet.
En känsla i magen som inte vill släppa taget.

Det låter kanske dramatiskt.
Den här sjukdomen är tydligen inte så ovanlig. Mellan 10-20% av kvinnorna i sverige har den.
Och många som jag pratat med om det har sagt "de kunde ha varit värre"
självklart! det kunde det!
Men det är inte så man tänker när man får ett sånt här besked,
 det ger liksom ingen tröst att det kunde ha varit värre... för det känns som om det vore jordens undergång.
Det är inget som man gråter ut över, över en kväll och sen är det bra.
Det handlar om resten av mitt liv, och att den dagen jag vill bli gravid, måste jag få medicinsk hjälp, med tabletter, blodprover, tester och fan och hans moster.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men ibland undrar jag fan vad jag gjort för att förtjäna allt de som hänt det här året. Det är inte mycket jag begärt här i livet, men tydligen tillräckligt...
2o1o har varit ett jävla skit år som gärna får raderas ur världshistorien!
Det värsta är att även om det skulle ske, så skulle det inte förändra ett skit..
Jag är redan dömd!
Och det kommer ta mej resten av livet att hantera!


Men i några dagar nu, har det iaf känts lite bättre.
Som om det går åt rätt håll.. jag har känt mej glad igen.. lättat lite på trycket i hjärtat,
och det känns så himla skönt.
Jag kan vara hemma igen utan att de känns som om jag ska kvävas!


Jag är så glad att jag har min mamma, för mitt i allt de här, så är hon ett otroligt stöd och en trygghet, med
erfarenheter och goda råd som jag inte skulle överleva utan!

Jag älskar dej mamsen och du betyder allt i världen för mej!
Tack för att du står ut med mej
Tack för att du alltid finns där, natt som dag
och tack för att du varje dag, gör livet lite lättare!!

Asså, jag vill inte klaga... jag älskar alla årstider, somamr, höst, vinter och vår..!!
Men DET HÄR... som är utanför fönstret just nu... det spöregnar och dessutom blåser det svinkallt..
det är inte okej.. inte ens jag gillar det! Jag kan absolut acceptera det om man sitter hemma i soffan, inlindad i en filt med varm choklad och bara myser. Men det är inte okej, när man ska stå ute på gården och klä av 12 barn dyngsura kläder!!  Näe fyfaan..!! En kall vinter med mycket snö längtar vi efter nu =)


Igår var jag på bio och såg "Paranormal activity 2".
Det var tamejfan det värsta jag sett i hela mitt liv.
Jag mådde psykiskt dåligt och skakade när jag gick därifrån.
Jag hatar juh sånt där.. jag är så fruktansvärt rädd för mörker, demoner och andar.
Men ändå så älskar jag att se rysare,
det måste vara nån jäkla adrenalinkick man får som man omedvetet trånar efter. 
Men det här vart ett stort misstag..
och jag kommer att skita på mej nästa gång jag 

 

Nu ere back to work!!
Vi hörs
pusspuss

Nu är det många som varit på mej om bloggen..
Jag vet att jag varit sinnersjukt dålig på att uppdatera den.. men jag har verkligen inte orkat.
Mycket har hänt de senaste veckorna, och det har tagit all min energi!

Men idag kände jag faktiskt en liten lust att skriva igen..
de blir inget långt innlägg nu.. men ska känna efter de närmsta dagarna så får vi se vad som händer..
Kanske vore bra att få skriva av sig allting igen, men en av anledningarna till att jag inte uppdaterat om allt som hänt är också att jag blir typ deprimerad av min egen blogg, för de känns som jag bara skriver om negativa saker..  och de är inte den bilden jag vill ha av mej själv =/
Men de kanske ger med sig..




Vi hörs snart igen.. <3