bambiilovesyou

... onsdagkväll, jag sitter på soffan och slappar en stund. Har städat i 2 timmar typ. Kom på att det är "sista chansen" innan Joss o Aline kommer över på tjejkvälls-mys på fredag. Visst, de är inte så att de måste vara skinande rent för att de kommer, men man vill juh inte att det ska se hur ut hur som helst heller...
fan längesen jag städade nu.. så de känns skönt att ha det gjort.. bara dammsugningen kvar!




De senaste veckorna har jag varit rätt nere, som många säkert märkt...
Det började med att jag slutade känna mej hemma. Jag trivdes inte, och fyllde dagarna med allt jag kunde som fick mej att må bättre än vad jag gjorde här hemma. De var en riktitgt jobbig och en väldigt annorlunda känsla för mej, som i vanliga fall är väldigt hemkär.
När det här hade pågått i två veckor började jag fundera väldigt mycket på mitt förhållande och hela min livssituation. Jag fick en panikkänsla i kroppen av att jag aldrig känner mej riktigt nöjd.
Nånting saknas hela tiden och jag vill prova nya saker, nya vägar..
En känsla av misslyckande att inte kunna stanna i det jag gör, och avsluta det, utan bara skjuta allt åt sidan och rusa vidare i livet. Rädd för att missa något.. rädd för att ödet ska glömma bort mej på vägen.

Samtidigt som allt det här pågick bestämde jag mej ändå för att ta tag i min oro, som jag haft i flera år.
En oro över att inte kunna bli gravid.
En känsla som har växt i mej, med mej...
Jag blev rekommenderad av en granne att gå till dr Stefan Hammarbäck, i Sigtuna. Han är gynspeciallist och numera min andra Gud (kanske låter konstigt men det är för att han var så rak och ärlig, och framförallt för att han gav mej ett besked). Vi pratade mycket, och jag förklarade min oro och mina tankar.
(berättade främst om mina 3 besök till akuten med buksmärtor, för ca 2 år sen, som jag aldrig fick något svar på vad de berodde på)
20 minuter, en gynkontroll och ett ultraljud senare, konstaterades det att jag har sjukdomen "PCO".
En sjukdom som innebär att jag inte (eller iaf ytterst sällan) har någon egen ägglossning, och därmed alltså har en extremt liten chans att bli gravid utan medicinsk hjälp.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om den här sjukdomen, så när han berättade om den så tror jag fan att mitt hjärta slutade slå för en stund.
Nånting inom mej dog..
Jag hade känt det på mej, men det är juh precis som ordspråket säger;
            

Jag ville verkligen så gärna ha fel...!
Men inte den här gången..
Jag ringde till mamma och grät och grät...
Nu, 2 veckor senare, gråter jag kanske inte längre.
Men det finns med mej hela tiden, hela dagarna, i tankarna och på något sätt alltid i bakhuvudet.
En känsla i magen som inte vill släppa taget.

Det låter kanske dramatiskt.
Den här sjukdomen är tydligen inte så ovanlig. Mellan 10-20% av kvinnorna i sverige har den.
Och många som jag pratat med om det har sagt "de kunde ha varit värre"
självklart! det kunde det!
Men det är inte så man tänker när man får ett sånt här besked,
 det ger liksom ingen tröst att det kunde ha varit värre... för det känns som om det vore jordens undergång.
Det är inget som man gråter ut över, över en kväll och sen är det bra.
Det handlar om resten av mitt liv, och att den dagen jag vill bli gravid, måste jag få medicinsk hjälp, med tabletter, blodprover, tester och fan och hans moster.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men ibland undrar jag fan vad jag gjort för att förtjäna allt de som hänt det här året. Det är inte mycket jag begärt här i livet, men tydligen tillräckligt...
2o1o har varit ett jävla skit år som gärna får raderas ur världshistorien!
Det värsta är att även om det skulle ske, så skulle det inte förändra ett skit..
Jag är redan dömd!
Och det kommer ta mej resten av livet att hantera!


Men i några dagar nu, har det iaf känts lite bättre.
Som om det går åt rätt håll.. jag har känt mej glad igen.. lättat lite på trycket i hjärtat,
och det känns så himla skönt.
Jag kan vara hemma igen utan att de känns som om jag ska kvävas!


Jag är så glad att jag har min mamma, för mitt i allt de här, så är hon ett otroligt stöd och en trygghet, med
erfarenheter och goda råd som jag inte skulle överleva utan!

Jag älskar dej mamsen och du betyder allt i världen för mej!
Tack för att du står ut med mej
Tack för att du alltid finns där, natt som dag
och tack för att du varje dag, gör livet lite lättare!!