bambiilovesyou

Jag tror jag har hittat min nya själsfrände..
trots att jag aldrig har träffat henne, känns det som om hon känner mej utan och innan!
Vi delar samma åsikter och delar samma känslor kring hurvida andra människor bör bestämma hur man borde leva sitt liv. Det känns som nån som äntligen förstår hur jag tänker.
Läste hennes artikel igår i Citytidningen, och jag fick stor lust att skicka henne ett mail och dela med mej av mina tankar.
Hon har nämligen bloggat om exakt samma saker som jag har gjort den senaste tiden.
Skämt och sido, även om hon inte är min själsfrände, så har hon just blivit en person jag verkligen beundrar.
Hon satte ord på allt det som jag känner!



Här är en del ur hennes inlägg;

"Jag har aldrig hycklat inför mig själv att jag mår som bäst när jag är i en relation. Man kan säkert väva in en himla massa psykologiska diagnoser i detta, men jag älskar att vara ihop. Är tokig i det. Och detta är inget försök till moraliserande, jag avundas verkligen dem som liksom... gillar att vara singel. Det är bara det att jag själv är så himla värdelös på det. Jag är Charlotte, inte Samantha. 
När jag och K hade det som sämst, det där halvåret som ledde fram till vår slutliga separation någongång där i juni, så var jag faktiskt dödligt inställd på att aldrig mer bli tillsammans med någon någonsin igen. På riktigt! För första gången i mitt liv längtade jag efter att helt ensam få styra min vardag, jag var så trött på allt vad kompromissande hette. Singellivet framstod som en dröm och det var för mig en helt ny och världsrevolutionerande känsla. Och det låter så knäppt nu i efterhand, men som andra människor porrsurfar kunde jag i timmar våtdrömma om hur jag skulle köpa nytt porslin som bara var mitt och om en hall som var ostbågsgul av den enkla anledningen att jag ville ha den så.
Ja, så gick vi i kras jag och K, och efter bara några veckor så träffade jag så klart någon.
Så klart!
När följde livet någonsin den snitslade bana man stakat ut.

Det moraliseras något helt vansinnigt kring hur man bör gå vidare efter ett uppbrott, har ni tänkt på det? Varenda kotte har åsikter till höger och vänster, vissa självutnämnt supersmarta talar gärna om för en hur länge man bör vänta med ditten och datten, antal celibata månader som är kutym och det är rebound hit och självförverkligande dit. Eller de som tillhör andra lägret, de som ger rådet att man ska sexa upp allt som rör sig i någon sorts cleansing ritual.
Jag tror inte en sekund på att man kan sätta generella regler. Hur banalt och vanligt det än må vara med kraschade förhållanden, så är de ju ändå unika från fall till fall.
En annan grej som också känns skapligt unik: jag har numera en ostbågsgul hall! Som är bara min! Yeey me."


Jag får gåshud varje gång jag läser det..
för det känns som om det vore plockat direkt ur mitt eget liv,
som om jag själv hade skrivit det!
Är inne en hel del på hennes blogg och läser där nu,
tycker den är super!

http://popmorsa.blogspot.com/
länken till hennes blogg.