bambiilovesyou

Idag var det dags för pappas urnsättning.. jag hade ingen aning om hur man gör något sånt (men det hade tydligen ingen annan heller, haha), så jag hade inga större förväntningar.. men jag trodde ändå kanske att det var lite mer cermoni än vad vi fick vara med om. 

När jag och mamma kom dit, är kyrkan igenbommad och ingen människa syns till.. efter den långa resan var vi kissnödiga, och just när vi stog och funderade på hur vi nu skulle göra, så dök en man upp, finklädd i kostym och något bärandes under armen. De första vi gör är att fråga om han kan öppna till toaletterna.. i samma sekund inser vi båda två är att det han faktiskt bär under armen, är pappa!!! Eller åtminstone urnan med hans aska i.
Det kändes lite konstigt :S 

Efter avklarat toalettbesök gick vi tillsammans med, vad jag trodde skulle vara en präst, men som visade sig vara vaktmästaren, bakvägen in i kyrkan, efter att ha bett om att få tända varsitt ljus för pappa. Vi hade tänkt oss en lugn stund, med tid för att minnas pappa. 
Men vaktmästaren stod för det första och stirrade, och väntade på oss, och dels så pratade han.
Inte nog med det... han stammade!! Jag trodde jag skulle dö inombords.
Jag had einget emot människor som stammar och jag skrattar aldrig folk upp i ansiktet, men i stundens hetta fick jag verkligen anstränga mej för att hålla minen. En blick åt mammas håll och det hade brustit totalt för mej.

När det var dags för själva urnsättnings-ceremonin bar Matte den fina svarta urnan, från en sten som låg en bit från gravplatsen (varför vi samlades vid den är fortfarande ett mysterium, men det är tydligen så man brukar göra) till själva graven.
När vi kom fram dit, var allt vi såg ett djupt jäkla hål, säkert en meter ner, med en grön ful matta runt.
Inte alls särskillt tilltalande att "bädda ner" pappa i för den sista vilan.. Men men..
Vi stoppade ner allt som vi ville att han skulle ha med sig -
munspel, bandet med texten "här vilar en sjöman", ett kort på pappa och mej som liten
 och en liten lapp med en hälsning från Victor.
jag trodde att det kanske också skulle läsas någon psalm eller slängas lite jord ner över detta,
men tydligen inte.. nu var det bara "slut".
Haha, det är så svårt att återberätta, men allt blev så komiskt på nått sätt.
Det kändes iaf så.
Men det var faktiskt skönt att inte gräva fram det där sorgliga och ångestfyllda igen!
Utan att bara ha en härlig och gemensam stund där! :)
Så det känns bra..
Nu återstår det bara att sätta dit kalkstenen som Tomas och Matte har hämtat från pappas barndomsö - Oaxen
och sen får alla fortsätta sorgearbetet på sitt eget sätt...

Lite bilder från gravplatsen..

 



Så en stista gång..
Vila i frid pappa <3

önskar dina flickor

<3