Min älskade Quila
Oh jag kom på en sak... Shit, känns som om jag plötsligt inte gör annat än att bloggar om mitt liv, o inte finns de något sammanhang i inläggen heller, men de är väl ungefär så mitt liv ser ut... men de fungerar juh iaf som jag ville, att ha någonstans att skriva av sig om tankar, känslor, impulser, idéer m.m.
Iaf, min tanke var att jag juh faktiskt har glömt att berätta om min älskade...
Inte pojkvännen alltså, utan den ANDRA...
Min älskade fyrbenta vän Quila (egentligen heter hon Tequila). Hon är en amstaff/rottweiler tik på 2 ½ år nu,,, jag å min mamma har delad vårdnad om henne, eftersom de inte funkar att jag har henne hela tiden när jag jobbar heltid.,, =/
Hon är en tjej med en minst sagt stark egen vilja... jag är uppvuxen med hund, den senaste tiken vi hade hette Daisy, och var min ögonsten i livet, en riktig såndär mammagris ni vet, och vi gjorde allt för varandra. Hon fanns där med sin mjuka päls, stora bruna ögon och varma hjärta under nästan hela min barndom. Hon var min tröst i den svåra vardag när mamma å pappa bråkade, vilket hände ganska ofta pga av pappas alkolism.
Jag skäms inte längre för att säga att jag har en pappa som är alkolist, och jag kan prata / berätta om det för andra. Men på villkoret att personen verkligen är intresserad, lyssnar och vill mej gott. Annars är det meningslöst, då har de inte med mitt liv att göra. Men tillbaka till Daisy, hon var en sån otrolig tröst många gånger och min följeslagare i allt jag gjorde. hon gick tyvärr bort väldigt plöstsligt den 30:e Juni 2008 i en hjärnblödning. Sorgligt och otroligt jobbigt, och jag sitter fortfarande, relativt ofta, och storgråter till minnet av henne. Saknaden och känslorna tar över! Men de gör mej inget, det är så skönt att tillåta sig att sörja och tömma ut de känslor man bär på.
De borde fler människor göra... jag beundrar verkligen människor som öppet kan gråta, eller visa sina känslor oavsett vad. För jag vet hur ont och smärtsamt det är att bära det inom sig.
Så när Daisy dog, var vi utan hund i ca ett halvår innan vi skaffade Quila, som då precis hade fyllt 1 år. Vi hälsade bara på henne en gång innan vi hämtade hem henne, då den förra ägaren hade lite bråttom att bli av med henne.
Quila charmade oss vid första tillfället och vi bestämde oss fort för att ta över henne.
När vi haft henne en vecka, skulle jag å putte, som jag då hade varit tillsammans med i 2 månader, åka ner en helg, precis innan jul, till trelleborg för att hälsa på hans vänner, som jag aldrig tidigare hade träffat. Och vi bestämde oss för att ta med Quila, som vi också visste var mycket åksjuk... stackarn..!! men de gick bra,,, (däremot har bilen blivit nerspydd ett par andra gånger, vid betydligt kortare resor) När vi en av de här dagarna i trelleborg skulle ut å julhandla, så lämnade vi quila tillsammans med niklas och vonkans (som hans kompisar heter) staffe-hane Dino. Quila lös i sovrummet, och dino i sin bur i samma rum. Inga problem tänkte vi, hon har ju sällskap.
De skulle vil aldrig ha tänkt!! 3 timmars shopping senare kommer vi tillbaka, och niklas och vonkans sängbotten är HELT SÖNDERGRÄVD!! RÄTT NER!! jahapp. ett par tusenlappar fattigare.. å då INTE PÅ JULKLAPPAR!
Så började resan med Quila, och det är bara en av många saker som blivit söndertuggade... ma kan väl lugnt säga att de funnits dagar då jag varit beredd att lämna tillbaka hundskrället. Men idag är jag glad att vi inte gjort det.. efter mycket träning och en tillit till varandra är problemet löst. Idag åker hon bil bra, och hon kan vara själv hemma.. så övning ger färdighet.. de gäller bara att ha tålamodet att komma dit!! :)
Jag älskar den här lilla tjejen över allt annat... och hon är verkligen speciell på ett alldeles underbart sätt...
här kommer lite bilder som visar vad jag menar!
Nu blire lite tv innan de är dags för att nanna kudde... imorrn ska man jobba igen, blir en konstig vecka de här..
Jobba måndag, sjuk tisdag, jobba onsdag, ledig torsdag, jobba fredag... å sen HELG!! ;D wohoo!
puss å gonatt
Iaf, min tanke var att jag juh faktiskt har glömt att berätta om min älskade...
Inte pojkvännen alltså, utan den ANDRA...
Min älskade fyrbenta vän Quila (egentligen heter hon Tequila). Hon är en amstaff/rottweiler tik på 2 ½ år nu,,, jag å min mamma har delad vårdnad om henne, eftersom de inte funkar att jag har henne hela tiden när jag jobbar heltid.,, =/
Hon är en tjej med en minst sagt stark egen vilja... jag är uppvuxen med hund, den senaste tiken vi hade hette Daisy, och var min ögonsten i livet, en riktig såndär mammagris ni vet, och vi gjorde allt för varandra. Hon fanns där med sin mjuka päls, stora bruna ögon och varma hjärta under nästan hela min barndom. Hon var min tröst i den svåra vardag när mamma å pappa bråkade, vilket hände ganska ofta pga av pappas alkolism.
Jag skäms inte längre för att säga att jag har en pappa som är alkolist, och jag kan prata / berätta om det för andra. Men på villkoret att personen verkligen är intresserad, lyssnar och vill mej gott. Annars är det meningslöst, då har de inte med mitt liv att göra. Men tillbaka till Daisy, hon var en sån otrolig tröst många gånger och min följeslagare i allt jag gjorde. hon gick tyvärr bort väldigt plöstsligt den 30:e Juni 2008 i en hjärnblödning. Sorgligt och otroligt jobbigt, och jag sitter fortfarande, relativt ofta, och storgråter till minnet av henne. Saknaden och känslorna tar över! Men de gör mej inget, det är så skönt att tillåta sig att sörja och tömma ut de känslor man bär på.
De borde fler människor göra... jag beundrar verkligen människor som öppet kan gråta, eller visa sina känslor oavsett vad. För jag vet hur ont och smärtsamt det är att bära det inom sig.
Så när Daisy dog, var vi utan hund i ca ett halvår innan vi skaffade Quila, som då precis hade fyllt 1 år. Vi hälsade bara på henne en gång innan vi hämtade hem henne, då den förra ägaren hade lite bråttom att bli av med henne.
Quila charmade oss vid första tillfället och vi bestämde oss fort för att ta över henne.
När vi haft henne en vecka, skulle jag å putte, som jag då hade varit tillsammans med i 2 månader, åka ner en helg, precis innan jul, till trelleborg för att hälsa på hans vänner, som jag aldrig tidigare hade träffat. Och vi bestämde oss för att ta med Quila, som vi också visste var mycket åksjuk... stackarn..!! men de gick bra,,, (däremot har bilen blivit nerspydd ett par andra gånger, vid betydligt kortare resor) När vi en av de här dagarna i trelleborg skulle ut å julhandla, så lämnade vi quila tillsammans med niklas och vonkans (som hans kompisar heter) staffe-hane Dino. Quila lös i sovrummet, och dino i sin bur i samma rum. Inga problem tänkte vi, hon har ju sällskap.
De skulle vil aldrig ha tänkt!! 3 timmars shopping senare kommer vi tillbaka, och niklas och vonkans sängbotten är HELT SÖNDERGRÄVD!! RÄTT NER!! jahapp. ett par tusenlappar fattigare.. å då INTE PÅ JULKLAPPAR!
Så började resan med Quila, och det är bara en av många saker som blivit söndertuggade... ma kan väl lugnt säga att de funnits dagar då jag varit beredd att lämna tillbaka hundskrället. Men idag är jag glad att vi inte gjort det.. efter mycket träning och en tillit till varandra är problemet löst. Idag åker hon bil bra, och hon kan vara själv hemma.. så övning ger färdighet.. de gäller bara att ha tålamodet att komma dit!! :)
Jag älskar den här lilla tjejen över allt annat... och hon är verkligen speciell på ett alldeles underbart sätt...
här kommer lite bilder som visar vad jag menar!
Nu blire lite tv innan de är dags för att nanna kudde... imorrn ska man jobba igen, blir en konstig vecka de här..
Jobba måndag, sjuk tisdag, jobba onsdag, ledig torsdag, jobba fredag... å sen HELG!! ;D wohoo!
puss å gonatt
Kommentarer
Trackback
