bambiilovesyou

Kan inte allt bara få vara bra någon gång i livet? Varför är de alltid så att när man känner att livet flyter på och man känner sig energifylld och glad så är det som att få ett blixtnedslag i skallen..
Har städat å fixat å donat hemma idag, tog en promenad upp till centrum med Lasse, förnyade mitt SATS-kort, och promenerade tillbaka hem. Hade lovat att bjuda Lasse o Jenny på pannkakor, så började förbereda det.
Efter middagen så sitter vi och kollar resmål inför sommarens evfterlängtade semester, när mobilen ringer...

"Bror Matte" står det.. han ringer inte särskilt ofta, så jag käder på mej att det att det var nått dåligt..
Mycket riktigt... tråkiga nyheter, Pappa ligger på KS sen i fredags, efter att ha haft andningssvårigheter på sjukhemmet. De har hittat en tumör i halsen på honom. Hjärtat stannar på mej... och tankarna börjar snurra, ska man åka in nu? är det akut? skulle han känna igen mej?  alla frågor och rädslor som kommer... och tårarna!
Som tur är var Jenny å Lasse där, och när jag mellan tårarna klämt fram vad som hänt så kommer älskade Jenny och kramar om mej <3 det behövdes.
varför är de så att man aldrig är beredd på sånna här saker, fast man tror att man räknat med det värsta, och trots att man tror att man är medveten om situationen. just nu vet jag inte riktigt vad jag ska känna.. är bara helt tom inuti. han är min pappa, min pappa som jag inte har träffat på snart 2 år, min pappa som jag har försökt få tag på men utan att lyckas, min pappa som jag som liten oftast såg som full men som jag ändå gärna vill vara med, som sa att han skulle försöka leva tills jag iaf hade fyllt 15. Nu är jag 23... han lever än, men i vilket skick han är i vet jag inte. Och det är anledningen till att jag inte vågat träffa honom. Jag har en del fina minnen av min pappa, vill man förstöra de minnena genom att träffa honom med risken att behöva förklara för sin egen pappa vem man är när man kommer dit, Jag vet inte! Jag vet verkligen inte. Men nu när han ligger på KS så var det som om de gick upp för mig, skulle jag aldrig mer få träffa min pappa? Att ha en pappa men inte träffa honom är en sak, att inte ha någon pappa, är en helt annan! Och de kändes i hjärtat. Många tycker säkert att de är egoistiskt att hälsa på honom och börja bry sig först nu. Men det är inte viljan som stoppat mej tidigare, det är rädslan. Undanflykter för att stå öga mot öga med de som är svårt och ohanterligt. Nu finns de ingen återvändå. Det är nu, eller kanske aldrig... Då väljer jag Nu.
Ska åka in imorrn och hälsa på honom.. se hur han mår, höra hur de ska behandla honom. Tydligen är de bara ben och skinn kvar av honom. Även om de opererar honom så kanske han inte klarar det. Vem vet?
De kan vara sista gången jag träffar honom, men de kan lika gärna vara en början på en bättre relation mellan oss om han klarar av det. Hur han än har behandlat mej som liten, så tänker jag lägga allt det åt sidan nu.För oavsett vad, så är han, och kommer alltid att vara min pappa! Och jag kommer alltid att vara min pappas prinsessa <3

....Memories....

Pappa, Mamma, Sessan