bröllopsfunderingar... I do, do I??
äntligen kommer sommarvärmen tillbaka... kom precis in på rast på jobbet, skönt å svalka sig lite från den stekande solen.. :) jag och barnen har lekt i poolen ute på gården.. riktigt mysigt!
det är sånna här dagar som man känner att man har världens bästa jobb! =D
Snart är de kryssning som gäller... ska bli så grymt kul! :) skönt å komma iväg lite, och med putte för en gångs skull.. det är man inte direkt bortskämd med!
Det är tufft när han jobbar så mycket som han gör..! Alla kvällar, minst 6 dar i veckan. Det är inte helt lätt att få ihop ett fungerande liv tillsammans vill jag lova.
Jag har alltid varit tjejen som behöver närhet, bekräftelse och massor av kärlek, hela tiden, så mycket det går!
men nu, helt plötsligt. fick jag bara lära mej leva med det minimala.. typ existens minimum, när de gäller dom sakerna. Jag har fått lära mej acceptera att jag inte är nummer 1 på hans lista.. för där ligger hans jobb...
och jag är mycket väl medveten om att jag själv valt att vara med honom, och det är jag glad och stolt över!
Jag älskar Tosse över allt annat!
Men ibland kommer dalar då jag kan känna hur jävla tufft det faktiskt är. hur länge orkar jag ha det såhär? pallar man hela livet? eller finns det en gräns? var går den isåfall och hur vet man när det är "övertramp"?
förhållanden är inte lätta att handskas med!
häromdagen pratade vi om giftermål och förlovning... de kom upp när jag berättade för honom att lovisa hade föreslagit att jag skulle köpa en förlovningsring i födelsedagspresent åt honom. När jag berättade de för honm så sa han helt allvarligt "jag vill inte gifta mej, jag tror att det är säkraste sättet att förstöra kärleken"´(till allt det här hör också att hans föräldrar inte är gifta men ändå har 3 fina barn och fortfarande håller ihop).
jag trodde hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mej! jag blev helt ärligt så ledsen så jag sov knappt den natten. men jag ville inte visa det för honom, för det var natten till hans födelsedag, och jag ville inte starta en diskussion då.
han sa iofs också att han är medveten om att giftermål är en av mina högsta drömmar och han nångång säkert kommer att få kompromissa!!
men vadå kompromissa!!? jag hoppas de inte låter som att jag snackar om det här bakom ryggen på honom. för de är verkligen inte så, jag tycker bara att det är så skönt att få skriva av mej allt som jag känner och kanske få synpunkter och kunna diskutera de här me nån av er som läser det.
jag vill inte gifta mej med någon som har "kompromissat" fram det med mej. Jag vill gifta mej med den man jag älskar, för att jag älskar honom, och som ett bevis för oss, för gud, och för alla andra att vi vill dela vårat liv tillsammans. Som något fint och minnesvärt!! och jag vill att Patrik ska känna likadant...
inte för att han måste gifta sig´eller för att han vet att jag vill!? kan man ändra sig i något sånt här? vad gör jag om inte?
grubblar rätt mycket på det här och vet varken ut eller in känns det som.
någon som har något klokt att säga eller något tips eller råd?!
kläm ut de bara!! det välkomnas varmt!
det är sånna här dagar som man känner att man har världens bästa jobb! =D
Snart är de kryssning som gäller... ska bli så grymt kul! :) skönt å komma iväg lite, och med putte för en gångs skull.. det är man inte direkt bortskämd med!
Det är tufft när han jobbar så mycket som han gör..! Alla kvällar, minst 6 dar i veckan. Det är inte helt lätt att få ihop ett fungerande liv tillsammans vill jag lova.
Jag har alltid varit tjejen som behöver närhet, bekräftelse och massor av kärlek, hela tiden, så mycket det går!
men nu, helt plötsligt. fick jag bara lära mej leva med det minimala.. typ existens minimum, när de gäller dom sakerna. Jag har fått lära mej acceptera att jag inte är nummer 1 på hans lista.. för där ligger hans jobb...
och jag är mycket väl medveten om att jag själv valt att vara med honom, och det är jag glad och stolt över!
Jag älskar Tosse över allt annat!
Men ibland kommer dalar då jag kan känna hur jävla tufft det faktiskt är. hur länge orkar jag ha det såhär? pallar man hela livet? eller finns det en gräns? var går den isåfall och hur vet man när det är "övertramp"?
förhållanden är inte lätta att handskas med!
häromdagen pratade vi om giftermål och förlovning... de kom upp när jag berättade för honom att lovisa hade föreslagit att jag skulle köpa en förlovningsring i födelsedagspresent åt honom. När jag berättade de för honm så sa han helt allvarligt "jag vill inte gifta mej, jag tror att det är säkraste sättet att förstöra kärleken"´(till allt det här hör också att hans föräldrar inte är gifta men ändå har 3 fina barn och fortfarande håller ihop).
jag trodde hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mej! jag blev helt ärligt så ledsen så jag sov knappt den natten. men jag ville inte visa det för honom, för det var natten till hans födelsedag, och jag ville inte starta en diskussion då.
han sa iofs också att han är medveten om att giftermål är en av mina högsta drömmar och han nångång säkert kommer att få kompromissa!!
men vadå kompromissa!!? jag hoppas de inte låter som att jag snackar om det här bakom ryggen på honom. för de är verkligen inte så, jag tycker bara att det är så skönt att få skriva av mej allt som jag känner och kanske få synpunkter och kunna diskutera de här me nån av er som läser det.
jag vill inte gifta mej med någon som har "kompromissat" fram det med mej. Jag vill gifta mej med den man jag älskar, för att jag älskar honom, och som ett bevis för oss, för gud, och för alla andra att vi vill dela vårat liv tillsammans. Som något fint och minnesvärt!! och jag vill att Patrik ska känna likadant...
inte för att han måste gifta sig´eller för att han vet att jag vill!? kan man ändra sig i något sånt här? vad gör jag om inte?
grubblar rätt mycket på det här och vet varken ut eller in känns det som.
någon som har något klokt att säga eller något tips eller råd?!
kläm ut de bara!! det välkomnas varmt!
Kommentarer
Trackback
