bambiilovesyou

Har varit på sjukhuset hos pappa idag. Hela dan har jag gått och oroat mej för hur illa de skulle va med honom, att han inte skulle känna igen mej eller att jag inte skulle känna igen honom. Jenny följde med mej dit och jag var jättenervös. De tog ett bra tag innan vi hittade honom. Sjukt hur dåligt den svenska sjukvården fungerar egentligen. I samma hus, fanns de ca 6 avdelningar, på 3 av de avdelningarna fick vi bara til svar att han inte låg där, och att de inte kunde hjälpa oss mer än så. På den 4:e avdelningen fanns de iaf tillslut något som liknade en reception, och med hjälp av hela pappas personnummer så kunde de söka upp honom.
Jenny väntade utanför och jag gick in till pappa. Han sov, och när jag väckte honom kände han först inte igen mej, då höll hjärtat på att fastna i halsgropen på mej, men när jag sa att det var jag, så sken han upp och blev jätteglad. Vi pratade en stund och han frågade hur de var med mej och mamma. Sen började vi båda gråta... jag av lycka och en sorts lättnad, han av lycka tror jag...hoppas jag!

Det kändes så bra att träffa honom, att han kom ihåg mej och att han var förvånadsvärt pigg ändå.
Sen gick vi ut en sväng, han skulle "tjyv-röka" som han säger, trots att han är 67 år gammal =P
Det var inte så populärt hos sköterskorna, vilket är förståligt, med tanke på att han har en tumör i halsen och redan har svårt att prata och andas ordenligt.. men men, han är en vuxen människa och bestämmer helt själv :)

Jag lovade honom att ta med lite kort nästa gång, och kanske t.o.m. ett album med gamla bilder.
Det ville han gärna. Imorgon ska han flyttas till "öron, näsa, hals"-avdelningen för vidare undersökningar av tumören de hittat. Jag vet inte hur mycket förhoppningar man ska ha i detta. Det är trots allt inte så mycket mer än ben och skinn kvar på honom, och skägg och mustach förstås, men de känns ändå som en stor sten har lossnat från mitt hjärta att jag äntligen träffat honom igen och jag hoppas att de här är början på något bra. Början på en bättre relation mellan oss, vare sig den blir lång eller kortvarig. Han är trots allt min pappa... och jag är hans prinsessa!


Dagens ros går till Jenny som följde med mej idag.. tack vännen! <3 Älsar dej!



Tack alla som stöttar mej i det här... det betyder mer än ni tror!! De går rakt in i hjärtat och där kommer jag behålla det föralltid! :)



Det finns en låttext som beror mej extra mycket just nu... som rör upp alla känslor, men på ett skönt sätt;

~~ If today was your last day - Nickelback ~~

My best friend gave me the best advice
He said each day is a gift, not a given right
Leave no stone unturned, leave your fears behind
And try to take the path less traveled by
That first step you take is the longest stride

If today was your last day and tomorrow was too late
would you say goodbye to yesterday
would you live each moment like your last
leave old pictures in the past
donate every dime you had, if today was your last day

Against the graind should be a way of life
what´s worth the price is always worth the fight
every second counts ´cause there´s no second try
so live like you´re never living twice
don´t take the free ride in your own life

If today was your last day and tomorrow was too late
would you say goodbye to yesterday
would you live each moment like your last
leave old pictures in the past
donate every dime you had, if today was your last day

So do whatever it takes
´cause you can´t rewind a moment in this life
let nothing stand in your way
´cause the hands of time are never on your side