2 dagar har gått...
Det är nästan ofattbart... 2 dagar har gått sen pappa fick somna in. Och här är jag.. på ett helt annat ställe.. men ändå inte ensam.. många har hört av sig och beklagat sorgen, tack! verkligen.. det värmer i hjärtat!
Igår spenderade jag dagen på KS, för att ta farväl av pappa... Putte var som tur var ledig och följde med, där mötte vi upp mina två brorsor med familj.
Väl inne i kapellet var det riktigt jobbigt.. såklart.. konstigt vore det väl annars.
Att se pappa ligga där, med levande ljus tända i hela rummet, solens strålar trängde sig in och försökte göra omgivningen ännu lite ljusare, och ett kors på bordet bredvid. Hans vita hud och stillheten i rummet, inte ens ljudet av andetag, gjorde att man nästan själv inte ville andas, för att inte störa friden och tystnaden där inne.
Först gick allihopa in en stund... tårarna rann som floder ner för kinderna, så efter en stund gick jag ut och satte mej, för att samla mej lite. När de andra sedan kom ut, bad jag att få en stund själv... de blev en lång stund.
Jag fick chansen att själv, prata en stund med pappa, säga allt jag kände...
Att jag saknar honom, och älskar honom! Jag strök honom över håret, klappade hans kalla kinder, och höll hans stela hand en stund. Det var som om man, som i filmer, försökte återväcka honom till liv,
med hjälp av kärlek och värme.
Men livet fanns inte där.. hans själ är i himlen nu. Och jag kan bara hoppas att han har det bättre än någonsin förut. Att hans kropp är fri från smärta och att han är lycklig.
Jag vet att han vakar över mej.. hela tiden... och jag vet att han vill se mej glad och lycklig. Så jag gör allt jag kan för att försöka hålla liv i vardagen ändå.
Igår spenderade jag dagen på KS, för att ta farväl av pappa... Putte var som tur var ledig och följde med, där mötte vi upp mina två brorsor med familj.
Väl inne i kapellet var det riktigt jobbigt.. såklart.. konstigt vore det väl annars.
Att se pappa ligga där, med levande ljus tända i hela rummet, solens strålar trängde sig in och försökte göra omgivningen ännu lite ljusare, och ett kors på bordet bredvid. Hans vita hud och stillheten i rummet, inte ens ljudet av andetag, gjorde att man nästan själv inte ville andas, för att inte störa friden och tystnaden där inne.
Först gick allihopa in en stund... tårarna rann som floder ner för kinderna, så efter en stund gick jag ut och satte mej, för att samla mej lite. När de andra sedan kom ut, bad jag att få en stund själv... de blev en lång stund.
Jag fick chansen att själv, prata en stund med pappa, säga allt jag kände...
Att jag saknar honom, och älskar honom! Jag strök honom över håret, klappade hans kalla kinder, och höll hans stela hand en stund. Det var som om man, som i filmer, försökte återväcka honom till liv,
med hjälp av kärlek och värme.
Men livet fanns inte där.. hans själ är i himlen nu. Och jag kan bara hoppas att han har det bättre än någonsin förut. Att hans kropp är fri från smärta och att han är lycklig.
Jag vet att han vakar över mej.. hela tiden... och jag vet att han vill se mej glad och lycklig. Så jag gör allt jag kan för att försöka hålla liv i vardagen ändå.
Kommentarer
Postat av: Jempa
Älskade Sess, ja kan omöjligt förstå va du går igenom, all den smärta du känner, frågorna som du kanske har, tankarna som säkert snurrar.
Ja är glad över att du tog mod till dig den där måndagen i juni när vi åkte å hälsade på din pappa. Ja tycker du är stark å modig å ja är glad att ja hann träffa din pappa en liten stund, för trots allt är han en person som har betytt mkt för dig. Ja är mkt stolt över dig! Du vet att ja finns här närsomhelst på dygnet om det skulle va nåt, bara ett telefonsamtal bort! Puss puss
Trackback
