Efter en lång dag...
Pust! Ligger äntligen i sängen efter en lååång dag. Blandad med hårt men givande arbete, en underbart mysig tillsammans med mina kollegor och chef ute på Resarö utanför Vaxholm, och sedan en snabb, men noggrann städning här hemma när jag kom hem. För att Putte kläcker ur sig att mäklaren kommer imorgonbitti och värderar våran llägenhet. Ahmenvisst, kul!!! Att städa var verkligen precis vad jag kände för när jag kom hem kl 22.15, lite rund om fötterna och sliten efter dagen.
Men men... I guess that´s life!
Jag tror på riktigt att jag lider av dåligt minne. Jag kommer inte ihåg nånting längre.
Inte så att jag glömmer göra nånting eller bara så. Utan de är verkligen så att det ibland känns lite obehagligt.
Idag i bilen hem från Resarö tillsammans med Marie, Åsa och Theresa, så hade vi ett trevligt samtalsämne som jag kände att jag personligen hade lite djupare tankar och funderingar kring, och ville gärna skriva om det här på bloggen, men nu är det som totalt utraderat ur hjärnan.
Vi pratade också om "Human Dynamics"-kursen vi gick förra året.
Alla pratade om vilka i deras grupp/arbetslag som var av vilken "sort" (efter dessa Human Dynamics uppdelningar). Medan jag inte ens kom ihåg vilka 3 kollegor jag delade denna underbara kurs med.
Jag har verkligen inte den blekaste,
Konstigt men sant.
Igår hann jag aldrig blogga, slocknade i sängen på två röda när jag kom hem.
Men jag var iaf på ett gratis "prova-på" kurstillfälle i Line-dance.
Kursen var på luntmakaratan inne i stan, som vanligt var jag tidsoptimist och tänkte att de inte tar
så lång tid dit med tunnelbanan från stan,
och de gjorde de väl iofs inte heller, men jag var ju såklart ute i allra sista sekunden.
Så med andan i halsen dök jag in där och hann precis i tid.
Det är så jäkla kul. Gick på det för ett par år sen, med Adam och hans mamma.
Men det var alltid nått som kom ivägen och såvidare, så vi tröttnade allihopa på ett eller annat sätt.
Men jag har hela tiden brunnit för det.
Varje år på Country-festivalen på Lida står jag nedanför dansbanan och beundrar med stora ögon, och ett stort leende på läpparna, de som lätt som en plätt för sina boots-klädda fötter i takt till musiken. :)
Och nästa år hoppas jag själv stå där. =)
Som den "country-flicka" jag känner mej som!
Men men... I guess that´s life!
Jag tror på riktigt att jag lider av dåligt minne. Jag kommer inte ihåg nånting längre.
Inte så att jag glömmer göra nånting eller bara så. Utan de är verkligen så att det ibland känns lite obehagligt.
Idag i bilen hem från Resarö tillsammans med Marie, Åsa och Theresa, så hade vi ett trevligt samtalsämne som jag kände att jag personligen hade lite djupare tankar och funderingar kring, och ville gärna skriva om det här på bloggen, men nu är det som totalt utraderat ur hjärnan.
Vi pratade också om "Human Dynamics"-kursen vi gick förra året.
Alla pratade om vilka i deras grupp/arbetslag som var av vilken "sort" (efter dessa Human Dynamics uppdelningar). Medan jag inte ens kom ihåg vilka 3 kollegor jag delade denna underbara kurs med.
Jag har verkligen inte den blekaste,
Konstigt men sant.
Igår hann jag aldrig blogga, slocknade i sängen på två röda när jag kom hem.
Men jag var iaf på ett gratis "prova-på" kurstillfälle i Line-dance.
Kursen var på luntmakaratan inne i stan, som vanligt var jag tidsoptimist och tänkte att de inte tar
så lång tid dit med tunnelbanan från stan,
och de gjorde de väl iofs inte heller, men jag var ju såklart ute i allra sista sekunden.
Så med andan i halsen dök jag in där och hann precis i tid.
Det är så jäkla kul. Gick på det för ett par år sen, med Adam och hans mamma.
Men det var alltid nått som kom ivägen och såvidare, så vi tröttnade allihopa på ett eller annat sätt.
Men jag har hela tiden brunnit för det.
Varje år på Country-festivalen på Lida står jag nedanför dansbanan och beundrar med stora ögon, och ett stort leende på läpparna, de som lätt som en plätt för sina boots-klädda fötter i takt till musiken. :)
Och nästa år hoppas jag själv stå där. =)
Som den "country-flicka" jag känner mej som!
Kommentarer
Trackback
